En dröm för dårar som mig är att kunna se och förstå. Veta och se utan att behöva kisa. Med ärr och livserfarenhet vandrar jag bland livets strålar. Jag kom nyss ut ur en djungel av hat och idioti, men jag vet inte om jag gillar att vara fri. Att få vandra fritt i ett lyckorus, för jag vet att det tar slut. Någon gång ramlar jag tillbaka på samma spår som förut. Ner i en avgrund med eld som bränner mig. Det finns inga bevis för något. Inga svar och ingen balans. Jag drömmer om att vara nöjd. Få leva i nuet och älska det. Jag går framåt på stigen, men vänder mig om för att se om jag är förföljd. Jag är rädd för att någon ska komma och ta mig med ner. Dra mig tillbaka alla de steg som jag kämpat mig upp. Livet är som en skiva som spelar nya låtar, men som tillslut tar stopp. Då får man börja om. Starta på nytt. Jag går fortfarande framåt. Jag är på väg någonstans, men jag vet inte vart. Jag hör allas prat, men jag tar det inte till mig. Är i full gång med att fokusera. Fokusera på att inte trampa snett på stigen som slingrar sig fram. Minsta felsteg och man får gå tillbaka. Börja om. Jag kommer till ett vägskäl och funderar på vilken väg jag ska ta. Den ena är taggig, mörk och full med skrik. Den andra är ljus och härlig. På skyltarna står det beskrivningar om dem. Om man går den mörka och taggiga kommer man till solskenens dal och om man tar den ljusa kommer man till de dystra eldslukarnas berg. Vilken ska man då ta? Den som är svår och hård, men som för med sig något gott? Eller den som ger mig lycka på vägen, men där jag tillslut faller ner i ett svart hål. Ser ingenting. Jag är en flicka som behöver gå på en räls. Behöver beskrivning för att inte falla ner. Bli liggande. Det får förbli en dröm för dårar som mig!