Inser i skräck att även Lovisa Håkansson kan smälta av de mest klyshiga textrader. I frustration förstår jag även att jag bygger upp någon form av behov för kärlek. Vad är detta för skämt?! Jag vet väl lika väl som att Dolly Parton sover på rygg att detta är något som kommer sänka mig i döden. Varför ska jag då hålla på med sånna här dumheter nu? Jag har inte tid att bli glad och le av en textrad som jag vet skickas till många mer än mig. Jag har inte tid att vara onaturligt kåt på en person. Jag har inte tid att analysera rörelser, sms eller ögontittande. Jag har inte tid att bli nervös i någons närvaro. Det tillhör INTE min livssituation just nu. Jag som hade tänkt vara odräglig och utforska nivån av kåthet hos långhåriga snöbeklädda killar i ett halvår. Jag vet även mycket väl att ett monogamt liv för mig är onåbart fram tills någon fäller mig i storm och binder fast mig i någon form av kärleksberoende. folk, det har inte kommit än, men jag bävar för vad som ligger i min horisont. En förkrossad hög som återigen tar sig över till de bittras sida. En hög som inte bryr sig det minsta om människan över blir ledsen på köpet, bara jag får ligga. En person som mot alla odds lyckas finna de värsta orden, ta de i sin mun för att senare inse att "ojdå! Detta kanske jag inte skulle ha sagt". Nej, jag behöver fortsätta vara den oberoende personen som inte blir pirrig och knäsvag för någon som är totalt onåbar. Eller ler onaturligt mycket av ett sms där det står beskrivet hur sexig jag är. Det är något jag i vanliga fall hade fnyst åt och tyckt att det var väl en självklarhet att han tyckte så, han stönade liksom högt i mitt öra igår. Ni kanske inte riktigt förstår mitt problem, men detta är väldigt onaturligt för mig, så help me! Jag behöver på allvar psykisk hjälp! Någon som kan rekommendera en bra psykolog? 

Okej people, jag har flyttat nu. Ut i skogen. Kan nu mera kalla mig för ett äkta skogstroll. De levande själarna jag har sett är mina få grannar och skolbarn (bor vid en skola) samt de på jobbet. Vilket är mycket trevligt. Dock inga liggbara. Ganska dåligt på den fronten. Började jobba idag så igår var en ensam dag. Kom på mig själv att inte ha yttrat ett ord på tre timmar. Då sjöng jag med i några låtar så att jag inte skulle tappa talförmågan. Imorse tänkte jag vara lite hurtig och cykla de 5 km det är till jobbet. Det skulle jag inte ha gjort. Det var bara sten, lera och grenar i skogen. Vilket de inte sa på turistbyrån. De kanske inte antog att jag hade en fin damcykel utan var lite bättre utrustad och hade en skogscykel. När jag kommit halvvägs gav jag upp efter att ha kämpat mot den brutala terräng och fått lera över hela skorna. Då cyklade jag på den asfalterade vägen istället. Bilisterna mer eller mindre hånade min cykelfärd i deras fancy bilar. Kände mig ganska liten då. Tror att bussen är ett bättre alternativ. Tänkte att eftersom att jag visste hur vägen var kunde jag ju cykla hem och få lite extra träning. När jag stiger utanför salongen inser jag att det är KOLsvart ute. Jag skulle inte ens med stålmannens laserblick kunna lokalisera de dödsfällor jag stod framför. Då fick jag skjuts istället. Kändes väldigt bra. Det blir mörkt här väldigt fort och det är få ställen som är upplysta. Inte ens lampan utanför mitt hem funkar, men den ska lagas. Då kanske jag slipper kämpa med att få in nyckeln i låset. Klockan är nu drygt 21.00 och det har varit mörkt i ca 4 timmar. Känns som att klockan är sisådär 01.00. de säger att det ska bli ljusare när snön kommer. Den ska tydligen lysa upp på något sätt. Jag förstår inte riktigt hur, men jag har ju aldrig bott såhär off ever in my life.

Kan även säga till de av mina läsare som är extra nyfikna (jag vet att ni finns) att när jag var i Varberg gjorde jag en sån dum och spännande sak som jag var tvungen att göra om igen. Jag kommer även göra om det igen om jag får möjlighet. Detta har inget att göra med droger eller kriminalitet utan det handlar om att komma till heaven. Bli penetrerad av guds hand. Det gör jag gärna om tusen gånger om, eller kanske inte så många, men några. Men detta mina damer och herrar är inget jag egentligen kan skriva om, för det måste ske i det tysta. Eller jag antar det i alla fall. För den/de inblandades bästa. Antar att någon kommer fråga vad det handlar om. Lägg ner funderingarna. Detta är bara en reminder till mig själv.

Tror för övrigt att detta liv här uppe kan komma att bli sjukt awsome. Bara mina sisters i vått och torrt kommer – Malin och Emma. Kommer nog bli the time of our lives.

you look nice alright

and I like the way you nod after everything I say

like it actually means something to you