jag är trött på canser. jag vet knappt ens hur det stavas. hur almänbildad är man då? hur kunnig är man då? borde man inte veta hur det jävla ordet stavas? med en morfar, en farfar och annan släkt som har varit drabbade otaliga gånger borde man veta hur ordet, som rubbar ens sinne, stavas.
morfar har opererats idag. han kommer nog bli frisk, men varför igen? varför utsätta personer och närstående för en så ovisshet och smärta denna sjukdommen för med sig? jag älskar min morfar, jag är första barnbarnet och enda tjejen. han är en av mina ögonstenar och jag vill alltid att han ska finnas. jag hatar canser, men jag älskar min morfar. han är så stark och jag avgudar honom för det. min mormor kan bara stå vid sidan om och i tystet och ord lida med honom, om kanske inte till och med mer. jag avundas hennes styrka och kraft att inte bryta ihop. jag älskar dom!

jag har gips på höger hand. hur jävla skoj är den grejen då? klant, klant och åter klant! inte nog med att mina ben är konstant fläckiga med blå/lila märkn överallt utan ett blått gips måste också på. det matchar ju i alla fall. tredje gången gillt och sen ska det fan vara över! ursäkta vissa särskrivningar. det är på grund av det matchande blåa gipset!

på ensamma nätter kommer min smärta tillbaka
den slår över mig med all sin kraft
försöker dra mig ner, men jag står kvar
jag går, jag andas, jag lever och jag älskar