Jag vandrade i regnet förut. Förkyld som fan efter en naken natt med två öppna fönster. Somnade väl lite svettig så får väl skylla mig själv min dumme fan. Nu rinner snoken som aldrig förr och huvudet känns som betong. För att åter komma till mitt traskande i Gud tårar (som jag älskar så mycket) så tänkte jag säga att medans jag gick där blev jag oerhört bitter. Det har inte riktigt släppt än. Bitter är väl kanske fel ord att använda. Skulle nog hellre vilja kalla det höstångest (som Fröken H). Nu kryper årstiden på som jag älskar så mycket och jag befinner mig i ett torrt Varberg. (Eller det är faktiskt inte alls så torrt, för all fukt i luften gör mitt hår fett som fan) Jag stod på stationen imorse och fick en sån längtan efter höst i Oslo. Stå och vänta på trikken med en kaffe i handen och coola skor på fötterna. Sitta på en stol under en filt med en kaffe och ett glas vin på bordet och se hur många man hade velat ligga med av 100 pers. Går ju knappast i Varberg. För det första går det typ inga här och för det andra finns det knappt några liggbara. Inte för att alla kanske ser mig som så liggbar heller, men antar att det ändå måste vara någorlunda ömsesidigt. Känner att jag brukar ha ganska bra koll på att jag kan få min sexlust hämmad och stillad av någon. Dock vet jag inte om det denna höst finns någon. Får väl ta till något istället. Känns dock inte lika kul.