Nu är jag med jobb. Känns väldigt bra. Ett hederligt jobb dessutom. Nu kanske det blir slut på mina lata dagar utan innehåll. Okej, jag har väl lärt mig en del om sex och hur man hittar skönast position i sängen. Jag har lärt mig att sova mer än 6 timmar, jag vet nu mera hur man defenitivt skjuter upp städning och räkningar till absolut sista stund. Jag har även minskat antal ord jag yttrar drastiskt. Min tid som arbetslös har alltså varit lärorik, men åt fel håll. Jag har blivit en slacker som skyller på en förkylning. Fy, ve och skam! Dock är jag inte ensam om att drabbas av arbetslöshetsyndromet. Känner väl mer eller mindre att alla arbetslösa jag känner är typ på samma nivå. Chillar hellre än något annat. Man tycker väl någonstans att man faktiskt är värd lite chill efter allt slit. Kan ju bara okej att tänka så när man verkligen har haft ett utmattande jobb, men ärligt så det enda utmattande med mitt förra yrkesval var alla de jätte mega stora problem som folk hade. Vilket egentligen inte var så jätte mega stort om man sätter det i perspektiv. "Ja, och så vägrar barnen att städa toaletten hemma!!". Eh, vem vill göra det frivilligt? Ens vid tvång?! Och nej, det kanske inte är så farligt med lite bajs, men enligt mig så blääh!