Idag var jag och en vän på ungdomsmottagningen. Kände att efter vissa strapatser borde de nedre regionerna kollas upp så att det såg fint och friskt ut. Vi får väl hoppas på det bästa! När jag var där frågade hon "rutinfrågor". Hon (den gamla tanten), som alltid har tittat på mig med en dömande blick, med en beskymmersrynka i pannan, hård röst och inte minsta uns av drag på mungiporna (annat än neråt) var riktigt trevlig idag. Jag inledde för övrigt, så snabbt jag kunde, med att förklara att jag precis gått ur ett låååångt förhållande och var på väg in i ett nytt och ville bara dubbelkolla. The biggest lie ever? Hon verkade i alla fall gilla det och log och skrattade i hela 50 (!!!!!!) minuter. Jag fick vara där inne i 50 minuter och berätta allt ifrån var jag semestrade förra sommaren till hur många sexpartners jag haft. Förklarade tydligt att jag minsann var en av de personer som gjorde att Kondomkungen.se gick runt. Nu till den frågan som förbryllade mig mest. Hon satte huvudet på sne och med mjuka ögon bad hon mig att sätta på en skala mellan 1-10 hur bra jag mådde. Jag sa i godan ro att 8-9 är väl rimliga siffror. Tänkte att det vore en bra siffra att kunna slinka ur den där dörren för, men ICKE! Hon tittade nästan skräckslaget och frågade om det var något speciellt som hänt i mitt liv för jag sa ju faktiskt ingen 10!! Då förklarade jag för lilla damen att om jag hade sagt 10, så hade jag nog lidit av någon form av psykos. Möjligt att hon trodde att jag som var "nykär" skulle vara upp över öronen lycklig, men seriöst?! En 10!! Klart att man har downs and ups! Min telefon blev nyss krossad, min hals är förkyld, jag sitter på ungdomsmottagningen för att göra klamydiatest... Är livet en 10 då? Måste man förklara sin livshistoria för någon främmande dömmande människa bara för att jag inte sätter att mitt välmående är nr 10 av 10? Nej, vet ni vad.... Jag är lycklig för det jag har och jag är positiv för det mesta, men utan bitterhet i livet kommer jag dö.