Inser att mitt tonårsskinn aldrig varit oskyldigt och skuldsfullt. Jag blekte mitt hår och hoppades att änglarna skulle se mig. Jag spottade i motvind och älskade i passion utan framsteg. Jag hatade allt, men älskade mig själv. Ibland. Jag tänker aldrig låta någon ta det ifrån mig. Det som var och det jag nu har. Hur jag än mår idag så står jag kvar. Orörd, stabil men förvirrad. Rastlös i min kärlek till mig själv. Jag är inte fast, men inte heller fri. Jag hatar det, men älskar det mer.