frågan jag ställer mig är varför jag envisas med att vara helblonderad när min hårbotten strejkar och när jag ser ut som vilken blond brutta som helst? är det för att jag strejkar för att naturens lagar har gjort mig till någon smutsig kloakråttefärg som jag inte ens kan definera egentligen? kan det vara så att jag gillar de sneglande blickarna från allmänt otillfredställda män och tonårskillar med finnar (som säkert tror att jag är i deras ålder)? kanske för att steget till att bli någon annan färg är rätt tufft att ta för en inpräntad blondinjävel... (trots rosa, rött, brunt osv). det är fruktansvärt skönt att kunna skylla på att mina hjärnceller är allergiska mot blekning så de dör en efter en när jag gång på gång blir en isprinsessa som hamnat lite fel. om det nu mot förmodan skulle vara så att jag liksom råkar säga något korkat eller dumt så finns det ju en stor risk att jag kan skratta bort det och skylla på de stackars satarna som traskar runt där inne i min hjärna och febrilt försöker koppla sladdar hit och dit. just nu jobbar de för fullt för att komma på om de kanske skulle må bra av lite mörkare färg, så jag inte ser ut som en misslyckad bimbo. har ju håret, men brösten är lite ur form. tappat silikonet på vägen liksom.