att bo i Oslo har fått mig att tänka och känna annorlunda. jag har inte längre alla vänner på samma sätt, min familj pratar jag inte med alls lika ofta (typ någon gång i veckan), jag måste städa, hålla koll på mina egna saker och betala räkningar, jag måste handla mat och laga den själv osv. för mig är det en mycket stor omställning eftersom att jag är en av de där bortskämda ungarna som fått det mesta serverat på ett silverfat. om jag har haft svårt med pengar har mina kära föräldrar hjälpt mig, jag har fått mat ställt på bordet varje dag, jag hade ett kök som blev "städat av sig själv", kläder betalade jag inte själv, mamma tvättade, pappa betalade räkningar osv. mamma, pappa och alla mates fanns där var eviga dag vid min sida för att lyssna och ge en värmande blick. nu får man höra deras röster då och då på skype eller telefon. inte en blick alls. ingen kram. det suger. nu har jag ju iofs fördelen med att bo med så fina och snälla vänner i en stor och fin lägenhet.

jag tänkte göra en djupare sumering av mitt liv här så ni som jag inte pratar med eller berättar för lika ofta kan få er en uppfattning av hur jag har det. jag har i princip halkat in på ett bananskal på den grymmaste salongen ever. där finns sjukt bra kompisar, chefen är underbar och kunderna är underbara. dock kan jag säga att det inte är helt lätt att vara på topp hela tiden. jag jobbar grymt mycket! speciellt nu innan visningen (den var i lördags). jag jobbade 10 timmar nästan varje dag förra veckan och denna veckan jobbar jag från 10 - 17 för att sen gå på kurs varje dag till 21. jag går alltså ut från dörren 09.30 på morgonen för att komma hem 21.30 på kvällen och då är det full fart hela tiden. nu är det inte snack om att vissa har det värre än andra eller att jag tycker synd om mig själv - tvärtom! jag älskar det! visst är jag sliten, men hur många får denna möjligheten? det är inte alla som vill göra detta som jag gör heller iofs. vissa nöjer sig med att jobba på en "vanlig" salong där man inte kan utvecklas lika mycket, men jag nöjer mig inte med det. här har jag chans att "bli" något. jag har möjlighet att utvecklas way more och way faster än andra. Adam og Eva är liksom lite känt för just det. att ha bland de mest utvecklade och duktiga frisörerna ever. jag har under bara dessa två månader lärt mig flera klippningar och tekniker som jag aldrig hört talas om. visst känner jag mig ung och oerfaren (folk tror mig knappt när jag säger att jag fyller 19 nästa helg. har fått visa leg) men grejen med Adam og Eva är att man ska utvecklas, så jag känner mig rätt trygg. bilder från visningen kommer upp när jag har hittat min bortstädade kamerasladd. visningen blev i alla fall sjuuuuukt grym! här kommer någon snodd bild i alla fall ;)

Karin Park med Dj spelar innan visning

några modeller

lite naket

modeller och vi på salongen precis efter visningen