mitt humör går verkligen upp och ner. jag dissade dejten idag. varför? jo för att jag för en stund tänkte att det är piss att döva och glömma med hjälp av något okänt och nytt. kände för ett ögonblick att jag kanske borde jobba med mig själv först, men vad är det jag ska jobba med?! förstår inte alls min tanke. dumma lovisa håkasson. så, jag ombestämde mig och nu ska det inträffa senare i veckan istället. jag ska minsann gå vidare på samma sätt (nästan) som många andra. dock ska jag göra det på gamla lovisas sätt. jag ska strunta i att kära ner mig för att sedan få hjärtat krossat. känner att det inte är läge för ännu en krash ner i marken. behöver nog flyga högt en stund först. behöver nog suga åt mig all falsk bekräftelse jag kan få, för att ta mig tillbaka. jag känner att jag redan är påväg och det är skönt. jag kanske inte behöver månader eller år på mig att glömma den stora kärleken liksom. kanske poff kommer något nytt och spännande så jag kan släppa allt det gamla. för er som inte förstår mig eller förstår varför det är svårt att släppa en gammal flamma (kärlek) så är det för att jag och herren i denna story har delat en himla massa saker. saker som för mig är omöjliga att kasta bort bara sådär och inte kämpa för in i det sista. men jag var kär på riktigt (dock klantade jag mig) och han var kär i kärleken det sista. hårda bud! det är sånt man får ta om man är blåögd och blond. man inser inte sina fel förrän efteråt. tycker dock synd om herrn som inte får se min vackra spegelbild längre. den får jag nämligen titta himlans mycket på. och vad vet ni, kanske någon mer också ;)