igår var det kul, mysigt bra och sorgligt. även fast att jag vet att det absolut inte är sista gången jag ser dem så är de ändå mina babes som alltid har varit där. de har alltid funnits att ringa när man behöver prata, skrika, gråta eller skratta. allt liksom. de har funnits när man behöver stoppas och när man behöver pushas. de flesta har jag känt sen jag var bebis, men några har kommit in senare. det kommer bli sick att inte kunna träffas när som. typ ta en promme eller vad som helst. kommer bli sick att inte få spåra tillsammans med mina darlings. fjorden gjorde ett sjukt gulligt tal till mig igår som jag ska rama in, för det speglar alla. ett tal inte bara till mig utan alla. vi kommer splittras nu. ligan som har gjort det mesta, drivit om det mesta osv... vi kommer spridas över jorden. jag både vill och inte vill. tryggheten kommer vara noll, men jag vet att alla fortfarande kommer finnas kvar, men inte på samma sätt. på återseende tjejer, killar, varberg, sverige men framförallt oscars! (där de flesta spårade grejer startar)