snart åker jag till London. ska dit med klassen. sjukt skoj!

har precis kommit hem från en kväll med emma, erik och andree. väldigt mysigt! nu sitter jag här med stämningsmusik och jag vet inte om jag är glad eller ledsen. jag tänker väl tillbaka på tider och händelser som har varit jobbiga. varför kommer man ihåg sånt? och varför kommer man bara ihåg det som var dåligt och inte det bra? jag menar när jag tänker tillbaka så det första jag tänker är "vad fan höll jag på med?!" sen när jag tänker djupare så inser jag varför och sist så kommer jag på att det har utvecklat mig. visst fanns det bra stunder, men shit, när man är under jorden så ser man inget ljus. det roliga man gör suddas bort och raderas. de bra känslorna stängs nog av för att man på något sätt ska rädda sig själv. för när man är så nere så är ju egentligen inget kul. allt är piss och när man har det som mest piss så inser man att "fan, jag måste skärpa mig!". därför kanske man kommer ihåg de jobbiga stunderna för att det var de som gjorde en stark i slutändan. kan det vara så?

det sägs att man inte ska ångra något som man har gjort, men är inte det egentligen bullshit? eller är det vettigt? jag menar jag har sårat en hel hord av människor, men jag själv gick ut med någorlunda rak rygg. är det rätt? borde inte jag ligga nertrampad och vara hatad? ska en person få hur många chanser som helst eller tar det slut? och när tar det slut? jag fick många, många, många chanser. min fråga är då.. förtjänade jag dem? var det värt att bli sårad för att sedan se mig resa mig och bli en vettig person? är det värt att se en trasig människa resa sig? har man rätt till att skylla på något när man sårar någon? kan man skylla på sin bakgrund eller räknas inte den? det är ju ändå den som har format oss. eller? har man rätt att ljuga för sina närmaste om hur man mår, även fast att det sårar dom? skyddar man sig själv eller andra? man skyddar nog båda. jag ville inte att mina föräldrar eller andra i min närhet skulle må dåligt bara för att jag gjorde det och jag ville inte att andra skulle se mig svag. var det rätt att bygga upp ett skydd som stängde ute alla frågor, men som också stängde ute alla komplimanger och också all kritik? mitt skydd gjorde mitt inre ogenomträngligt. det är svårt att komma ända in. skyddet byggde jag upp för att rädda mig själv när jag sårade andra, men skalet blev bara tjockare i och med att de blev ledsna, för även om de inte tror att man bryr sig så gör man det sjukt mycket! jag kunde blivit bra så långt innan jag egentligen blev det. ville jag? jag ville, men kunde jag? ja, jag kunde, för jag blev stark av alla rykten och alla elaka kommentarer. de sög jag in och bryggde dem till styrka. "om folk vill hata och prata så ska jag hellre visa att jag har något som är värt att hata. jag ska visa att jag inte bryr mig om vad andra tycker och jag ska bevisa att det dom säger bara är bullshit!"var står jag nu?

det är många som säger att jag är så stark och frågar hur jag har klarat mig igenom saker och vad har man för svar på det? är det psykologer? - nej! är det medecin? - nej! är det människor i din närhet? - ja, till viss del! är det du själv? - ja!

om man inte vill bli bättre själv så kan man aldrig bli bättre heller. om man inte klarar av att kämpa i egen hand så klarar man inget, för ingen kan göra allt åt dig.



jag ska flyga fritt