i ett rum med 49 tända ljus sitter jag i trosor och t-shit och lyssnar på musik. jag gjorde en spellista med de låtarna som jag lyssnade på när jag var som mest down there. tänk vad låtar kan betyda. jag hatar av hela mig men samtidigt saknar jag det. jag saknar vissa delar t.ex. att bara göra saker utan att bry sig vad folk sa och det var ganska kul att provocera. det finns bra stunder, men de dåliga överväger stort. jag är lite osäker på hur mycket man kan avslöja här, för jag vet inte vilka som läser. samtidigt så har jag inget att dölja. det mesta som jag har gjort har ju ändå kommit ut på ett eller annat sätt. jag valde själv mitt sätt att agera och tyvärr valde jag fel. fel fel fel! jag kände mig så ensam. det känndes som att bara jag på hela jorden var så sjuk i huvudet. det var så mycket på samma gång och jag klarade inte av det. när jag tänker tillbaka tycker jag inte så synd om mig utan alla de människor som jag har sårat. de vars känslor har sårats och förtroende som flugit iväg. nu har jag upptäckt att det jobbiga är inte att leva med smärta utan det är jobbigare för dem som står utanför den. de som inte vet hur de ska agera eller bete sig. den som mår skit är den enda som kan göra något åt det och att då stå vid sidan om och inte kunna göra något åt det, det gör ont. det gör så satans jävla ont! jag tycker också synd om de människor som vill synas och den enda utvägen är att hitta något fel på sig själv eller sin omgiving.
att prata om hur dumt det är att skada sig själv, fysiskt, när man aldrig har gjort det tycker jag är en grymt dålig sak. de som aldrig har gjort det vet ju inte riktigt hur det känns eller vad det är som driver någon till att göra det. det finns nämligen alltid en anledning, för annars skulle man inte klara av smärtan från ett djupt sår gjort av t.ex. ett rakblad. att sen prata om hur fula ärren är, det är en sak. jag gillar inte ärr som finns på min kropp, men jag kan inte göra något åt vad jag gjorde då. gjort är gjort. ibland vill jag tatuera över dem (på handleden) men ibland tänker jag att "fan, de är en del av mitt liv. visst vill jag helst inte leva kvar i den tiden, men samtidigt kan man inte radera ut delar". jag vet inte om det är smart eller dumt tänkt och det bryr jag mig inte om. när jag gjorde det var det inte "inne" att göra det. det var inte så att det var lika "accepterat". det blir fel hur man än skriver det, men jag menar att för något år sedan så var det så himla mycket snack om att skära sig och skada sig osv, men då och nu har det tonat ner sig. det var inget speciellt mode att vara ledsen och deprimerad, det var hellre något man inte ville visa. jag tror att anledningen kan vara att man då fick uppmärksamhet på andra sätt. det har ju alltid funnits de som är självdestruktiva och jag antar att det alltid kommer finnas eftersom att man kan vara det både psykiskt och fysiskt.
jag tycker inte att skada sig själv är något positivt, men jag förstår dem som gör det. den lilla stunden av stillhet i kroppen kan betyda mycket. ni som anser att det är jävligt dumt och att de är jävligt uppmärksamhetskåta, tänk hellre på vad som ligger bakom det. det är synd om de som går så långt att de skadar sig själva. det är både modigt och dumt. fråga dig själv om du skulle våga se ett fett sår där blodet flödar (på dig själv) eller om du skulle kunna leva med kommentarer från omgivningen. du får en stämpel och jag kan tycka att man är dum/modig/stark som kan klara av det. det krävs mycket tyngd på axlarna innan man ska börja skära sig. även om din polare säger att "nej, men jag gillar inte min kropp" eller "det är bara lite jobbigt hemma" så är det nog mycket mer. det hjälper inte att gapa, skrika, skälla eller bli ledsen för att någon skadar sig själv. gräv hellre inne i hjärtat på personen och prata och stötta.

nu blev detta säkert en jobbig text att läsa för jag antar att jag har skrivit lite huller om buller.



fuck me alive and make my heart a better place