återligen har jag satt hög ribba på den mest idiotiska saken. okej, kanske inte den mest idiotiska saken, men jag hatar det! när man har lyckats sluta med något för längesen och sen poff så får man för sig att göra det igen. bara för att humöret inte är på topp och för att man är inne i en jävla låg dal. man blir svag och klarar inte riktigt av varken sig själv eller saker runt omkring. jag har varit med om det förut och detta är inte på långa vägar som det var då. då var det allvarligt till max, men nu är det bara en ah jag vet inte vad. period kanske? mer eller mindre hela tiden, men ibland stiger saker som förföljer en upp till ytan och då kan det vara svårt att ta. utåt säger man att "nej, jag ångrar inget" och "nej, jag tänker aldrig på det sättet att det skulle vara jobbigt. haha herreguuuud! jag klarar mig. jag mår bra!" men egentligen kanske det låter "snälla, fråga mig tusen gånger till även fast att jag blir arg. hjälp mig hitta felet. hjälp mig att dra upp det till ytan och ta tag i det. hjälp mig att kunna släppa det. bara hjälp mig!". men det händer inte. man måste visa sig stark på slagfältet. man måste vinna och det gör man inte om man är svag. om man är svag blir man uppäten av de andra, de som inte är sjuka och svaga. de starka motståndarna. de som tar varje möjlig chans till att hugga. var som helst, när som helst så hugger det. det gör inte bara ont utan det blöder. det blöder som fan ur varje öppet sår och de som är gammla, de river de upp. strör salt och citron. de lagar till en god rätt på dina känslor och äter glatt. de bryr sig inte om du blir sårad utanpå och innuti. de bryr sig inte om du springer sårad till ett hörn och karvar egna sår i dig själv för att du tror att det är det enda du är värd. man måste vara stark för att klara av slagfältet. man måste vara stark för att inte hamna i högen som inte betyder något och man måste vara stark för att våga vara sig själv...