här kommer en novell som jag skrev förra året. fick MVG och om ni har tråkigt kan ni ju alltid läsa en rad :)

Jag ska vara stark. Aldrig mer skall det få hända. Aldrig mer ska mitt hjärta slås sönder i tusen bitar. Det var ju det han lovade. Han grät, höll min hand och sa att det aldrig skulle hända igen.  Såklart att jag tror på honom. Det som folk inte förstår är att jag älskar honom. Han är den enda som alltid finns där. Det är han som tar hand om mig. Det är han som har gjort så jag blivit snygg och smal. Det är han som har fått mig att inse att jag är död utan honom.

Jag går längs stranden och blickar ut över havet. Det ligger blankt och solen är på väg ner. Himmelen är rosa, röd och fåglarna skränar över mig. Vid havet kan jag rensa mina tankar. De bara flyger ut som en slända över vattnet.

Jag vet att han älskar mig, tänker jag och plockar upp en vit, len sten. Han har bara lite svårt att visa sina känslor på rätt sätt, men vem har inte det?

Jag känner en kylig vind och stelnar till. Den kryper ända in i benmärgen och jag ryser till. Jag får en obehaglig känsla av att något dåligt kommer att hända.

Herregud! Jag vågar inte åka hem. Tänk om han inte menade allvar den här gången heller?

Tankarna går runt, runt och virvlar upp massor av minnen. Jag ser blod och knytnävar framför mig. Paniken stiger i bröstet och pulsen ökar kraftigt.

–         Lugna ner dig! Säger jag till mig själv.

Jag ökar på stegen och upptäcker att det plötsligt blivit mörkt. Jag har stått i mina egna tankar alldeles för länge. Han kommer inte gilla att jag kommer så sent. Åh nej, nu har jag provocerat honom och om han redan är på dåligt humör stämmer min obehagliga känsla. När jag kommer fram till bilen sätter jag på radion och då kommer låten av Eminem – love you more. Jag lyssnar på texten och inser hur bra den stämmer in på vårt förhållande. Huvudet känns snurrigt av alla tankar. Ju mer vi bråkar desto svårare blir det att lämna honom. Vill jag ens lämna honom? Jag vet att jag provocerar och att det är delvis mitt fel, men alla dessa kärleksfulla ord blandat med förlåtelser.

 ”det ska aldrig hända igen. Jag älskar dig så!”

Det ringer i öronen av ord som han har sagt. Jag tvingar mig själv att koncentrera mig på omgivningarna. Det har blivit riktigt mörkt nu och jag sätter på helljusen. Träden swichar förbi i väldig fart, men det är svårt att tänka på bilkörning när man är helt inne i en diskussion med sig själv.

Jag kommer inte ihåg hur det började. Vi tappade allt en dag och hans känsla för kärlek flög iväg. Jag vet inte hur, när eller varför. Det bara hände.

Jag parkerar bilen på gatan och jag ser att det lyser i lägenheten. Då är han alltså hemma och om jag har tur är han glad idag. Det känns som att trapporna aldrig tar slut, för varje steg tar emot och benen känns som bly. Min obehagliga känsla tar över hela kroppen och jag börjar skaka.

– Gud, om du finns så hjälp mig nu!

Jag skakar och får knappt in nyckeln i låset. Hur kan man vara rädd för någon som man ändå älskar? Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig. Titeln på Håkan Hellströms låt är så klockren. Jag tar ett djupt andetag och går in genom dörren.

–         Hej, jag är hemma nu; säger jag och försöker låta glad. Det blir nog lite för mycket entusiasm i den meningen.

–         Hej gumman. Hörs det sarkastiskt från vardagsrummet.

Jag går in i vardagsrummet och ser honom ligga där på soffan. Jag tittar på honom och jag börjar svettas. Det står en tom vinflaska och en halvfull whiskyflaska på bordet och då är han full. Han tittar på mig med hat i blicken. Jag förstår inte hur en människa kan förändras så på bara någon timme.

Han reser sig upp och ställer sig med ansiktet precis framför mitt. Jag vet inte var jag ska titta, så jag fäster blicken ner i golvet.

–         Se mig i ögonen, kvinna! Viskar han i mitt öra. Han smeker min kind och drar in doften från mitt hår. Jag bara väntar på att slaget ska komma.

–         Snälla, gör det nu! Vad som helst bara jag får slippa väntan; bönfaller jag tyst. Jag hoppas att han inte ska höra något av vad jag sa, men han hörde.

–         Men älskling, tror du verkligen att jag skulle göra dig illa? Tror du att jag skulle kunna skada mitt lilla hjärta? Hans röst är smörig och jag vet att han inte menar det han säger. Det enda jag kan tänka på är att det snart händer. Snart kommer han att flippa ut.

Han lägger handen på min rumpa och rör mig lätt upp mot nacken. Han smeker mig över huvudet och säger:

–         Varför ska du vara så dum? Lilla gumman, varför ska du vara så in i helvetes, jävla dum?! Han tar tag i mitt hår och drar huvudet bakåt.

–         Din lilla jävla slyna! Varför ska du förnedra mig så? Säg att du är min hora!

–         AAAJ! Snälla, snälla släpp mig. Jag vädjar och ser på honom med tårar i ögonen.

–         Jag klarar inte mer! Jag skriker till när han drar loss en tuss från mitt hår.

–         Du ska ALDRIG säga emot mig igen! Hör du det?! Du, nu ska du lyssna jävligt noga här. Jag har gjort upp klara regler för hur du ska bete dig och hur du ska klä dig. Följer du inte dem så blir du straffad. Du vill väl inte att jag ska dra här ifrån va? Du skulle inte klara dig utan mig, för du är INGENTING utan mig. Hör du det? INGENTING!

Jag snyftar och kryper ihop på golvet. Jag ångrar det genast när han sparkar mig i magen. Jag tappar andan och känner hur revbenet, som inte är läkt än, krasar sönder. Han märker att jag är nära på att svimma av smärtan och lägger sig på knä bredvid.

–         Men älskling, har du redan gett upp? Han spelar förvånad och fortsätter:

–         Jag visste väl att du var en svag person. Jag visste det från första början. Det är därför jag stannat kvar hos dig. Det är synd om en sådan vek person som dig. Han är så arg att han spottar fram de sista orden.

–         Usch, du är inte värd någonting. Du är en död vandrande fitta! Han spottar mig i ansiktet och med skakande hand torkar jag bort det.

Han drar upp mig på fötter och boxar mig över ögat. Jag känner något varmt som rinner ner, över ögat. Blod, det är blod som rinner och jag försöker hitta något att tänka på. Något som får mig att klara av slagen och sparkarna som kommer. Mina tankar går till resan vi gjorde till Smögen. Det var så mysigt, men så kommer jag ihåg hur han slog mig då också. Jag kommer på att det inte finns något tillfälle där han inte gjort det.

Han drar mig över golvet, in i hallen. Han lyfter upp mig och ställer mig framför spegeln.

–         Titta här. Vad är detta? Ser du något bra i den här människan? Du är ful och fet! Hur skulle någon någonsin vilja titta åt ditt håll? Jag äcklas av dig!

Han tar tag i mitt huvud igen och dunkar det hårt mot spegeln. Det enda jag märker är att spegeln går sönder och att det gör ont. Så in i helvetes jävla ont!
Sen blir det svart. När jag vaknar upp är han borta. Det dunkar och bränner av smärta i hela kroppen och jag ser en blodpöl på golvet. Kravlandes tar jag mig bort till telefonen och slår numret till min syster. Klockan är två på natten och jag ber till vad som helst att hon skall svara.
När hon svarar får jag bara fram att det gör ont. Jag svimmar igen och sen vet jag inte mer. Sen vet jag inte om jag är död eller levande på flera år.

 

 

Varje ord slår som ett slag i ansiktet

Varje tår jag fäller, fäller jag för dig

Jag är en ett träd som sträcker sig mot solen, men du hugger ner mig

 

jag var dömd att aldrig lyckas
nu är jag knappt ens värd luften jag andas
vad hände med oss två?
vi som sa att vår kärlek klarade allt,
den skulle aldrig ta slut.
men vi ljög
det vet både du och jag,
för den höll ju inte.
jag undrar fortfarande vad som hände
jag kommer inte att försöka glömma dig,
för jag vet att det inte går.
det finns en obeskrivlig känsla inom mig
både kärlek och hat
det du gjorde var jävligt lågt
men tillslut smälts alla hjärtan,
till och med mitt
man måste bara tro på sig själv

fast hjärtat jag en gång hade

det har blivit svart

jag antar att det finns någon du skulle ringa, om jag inte fanns

jag skulle fastna i min ensamhet, om du lämnade mig nu

 

dikten skrev jag till Jonte en gång för flera år sedan. tyckte att den passade in med novellen.