Inser i skräck att även Lovisa Håkansson kan smälta av de mest klyshiga textrader. I frustration förstår jag även att jag bygger upp någon form av behov för kärlek. Vad är detta för skämt?! Jag vet väl lika väl som att Dolly Parton sover på rygg att detta är något som kommer sänka mig i döden. Varför ska jag då hålla på med sånna här dumheter nu? Jag har inte tid att bli glad och le av en textrad som jag vet skickas till många mer än mig. Jag har inte tid att vara onaturligt kåt på en person. Jag har inte tid att analysera rörelser, sms eller ögontittande. Jag har inte tid att bli nervös i någons närvaro. Det tillhör INTE min livssituation just nu. Jag som hade tänkt vara odräglig och utforska nivån av kåthet hos långhåriga snöbeklädda killar i ett halvår. Jag vet även mycket väl att ett monogamt liv för mig är onåbart fram tills någon fäller mig i storm och binder fast mig i någon form av kärleksberoende. folk, det har inte kommit än, men jag bävar för vad som ligger i min horisont. En förkrossad hög som återigen tar sig över till de bittras sida. En hög som inte bryr sig det minsta om människan över blir ledsen på köpet, bara jag får ligga. En person som mot alla odds lyckas finna de värsta orden, ta de i sin mun för att senare inse att "ojdå! Detta kanske jag inte skulle ha sagt". Nej, jag behöver fortsätta vara den oberoende personen som inte blir pirrig och knäsvag för någon som är totalt onåbar. Eller ler onaturligt mycket av ett sms där det står beskrivet hur sexig jag är. Det är något jag i vanliga fall hade fnyst åt och tyckt att det var väl en självklarhet att han tyckte så, han stönade liksom högt i mitt öra igår. Ni kanske inte riktigt förstår mitt problem, men detta är väldigt onaturligt för mig, så help me! Jag behöver på allvar psykisk hjälp! Någon som kan rekommendera en bra psykolog?