Jag blir ofta kallad för stark. Stark psykiskt, men hur är man då? Är man som jag, en person som kan sitta och lyssna, ge råd, trösta och förklara för att sedan gå hem och må lite dåligt. Må lite dåligt i skuggan av andra människors självömkan. Är man stark om man bygger upp en vacker berlinmurskopia kring sig själv? Stänger in allt det där som man inte vill att omvärlden ska nå? Jag tycker det, för fan va kraft det har tagit i många situationer att använda sina inre slavar till att bygga upp delarna som faller sönder. Alla har nog sin lilla egna försvarsvägg där man proppar in alla de hemligheter och jobbigheter som inte riktigt passar sig att visa. Så jag är inte ensam. Verkligen inte! Men ibland kan jag bli så fruktansvärt trött på sånna där personer som klagar över en liten fjärt på jorden. Då får man tänka ”alla är olika. Alla känner olika. Saker blir olika stora för alla. Kämpa, orka lyssna och om det behövs så ge dem lite råd”. Men typ brottslingar som gud besöker och de blir helt plötsligt världens snällaste människor för att en ande på ett moln dök in genom näsan och spred lite lyckoflingor i hjärnan och åkte sen ut genom öronen, ögonen och munnen, för helt plötsligt är det enda man ser guds verk, det enda man hör är guds röst och det enda man pratar om är hur mäktigt det var när gudfan hjälpte mig att bli fri från ett drogberoende och sina kriminella handlingar. No, no, de lägger bara över allt ansvar på någon annan. Inte starkt! hur definerar man stark då?